Förnekelsen är stark. Och underskattad.

När jag var aktiv i mitt missbruk tog jag droger, drack alkohol,  och socker. Om någon frågade mig om jag åt socker hade jag sagt att det gör jag aldrig (förutom på helger eller på en tenta eller när mamma e dum men det har ju inte dem med att göra). Jag drack heller aldrig alkohol ensam (förutom när jag gjorde mig i ordning för att gå ut, dagen efter eller när jag kom hem på kvällen men det var ju en annan sak.) Droger var jag för fin för. Det var bara low lives som gjorde sånt. (Droger utomlands räknas inte, det var ju utomlands!)

foto lånat från etui.se

Förnekelsen är stark. Och underskattad. Om jag hade haft cancer så hade jag och läkarna utan tvekan gjort allt för att besegra den tillsammans. Med sjukdomen beroende så gör alla runt omkring mig allt medan jag matar sjukdomen allt jag bara kan genom att ge den mer och mer droger.

Jag var blind och fattade inte att det var min egen fot jag åt upp. Jag kände inte smärtan när jag skar med kniven och jag såg inte blodet. Jag kund inte ens ta människor runt omkring mig starka reaktioner på allvar för  jag hade ingen aning vad de snackade om.

Min åsikt är att det bästa man kan göra för en addict är att ställa ett ultimatum, precis som Linda gjorde i programmet Kysst av spriten. När Linda var 13 rymde hon hemifrån och sa till sin mamma Annika att hon inte tänker komma hem förrän hon söker hjälp för sin alkoholism. Annika förstod inte vad hon pratade om men var villig att göra allt för att få tillbaka sin dotter. Så hon sökte hjälp och blev nykter. Se hela programmet här.

//sthlm addict

Om sthlmaddict

Mitt liv som tillfrisknande addict (sockerberoende, alkoholist, nikotinist, narkoman, medberoende)
Det här inlägget postades i Alkohol, Droger, Lösningen, Missbruk, Sockerberoende och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Förnekelsen är stark. Och underskattad.

  1. Nina skriver:

    Aj aj, den bilden var stark!
    Är själv sockerberoende och försöker bli abstinent. Det svåraste med det hela är ju förnekelsen. Man sitter och har sån satans abstinens och samtidigt måste man övertyga sig om att det är viktigt och bra det man gör…sen har jag föräldrar också som egentligen inte förstår och tycker att allt kan ju vara i sin ordning om jag äter lite godis om dagen. Men för mig är det katastrof. Det finns inget roligt eller inget ”verkligt” utan sockret och även när jag äter socker vet jag på nåt sätt inom mig att känslan är falsk.
    Har insett nu att antingen får jag leva och bli drogfri eller så får jag inte leva alls.
    Får man fråga hur du kom igenom den första tiden utan socker/kolhydrater?

    • sthlmaddict skriver:

      Hej!

      Tack för din kommentar.

      Det var klart tufft den första perioden utan socker. Jag hade testat själv flera gånger och misslyckats. Antingen åt jag igen eller så hade jag så jobbigt med alla känslor och ångest som dök upp att jag åt igen.

      Det som verkligen hjälpte mig var att dela allt det där jag aldrig berättat för någon med andra. Jag valde att gå på FAA, https://sthlmaddict.wordpress.com/2011/03/24/nytt-mote-for-sockerberoende-i-stockholm/

      På FAA fick jag träffa andra med samma problematik och vi kunde dela erfarenheter, styrka och hop med varandra.

      Hoppas vi ses där någon gång!

      //sthlm addict

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s